pen af. Så tog prinsen fatt i fingret, men Åsa hon ville draga det till sig igen; då gick lappen af, och så kände han igen ringen sin. Nu tog han henne med sig till kungsgården och gaf henne mycken grannlåt och fina kläder, och sedan höllo de bröllop, och således fick liten Åsa Gåsepiga kungasonen af England likaväl hon, bara för det hon skulle ha honom.
30.
De sju fålarne.
Det var en gång ett fattigt folk; de bodde i en usel
stuga långt borta i skogen, och för dem var det icke
mera än från handen i munnen och knappt det; men de
hade tre söner, och den yngste af dem var då Askepilten;
för han gjorde icke annat än låg och gräfde i askan.
En dag sade den äldsta gossen att han ville ut och tjena; det fick han straxt lof till, och han vandrade då ut i verlden. Han gick och han gick hela dagen, och då det led mot qvällen, kom han till en kungsgård; der stod kungen ute på trappan och sporde hvart han skulle hän. ”Åh, jag går nog och hörer efter tjenst jag, far!” sade gossen. ”Vill du tjena hos mig och vakta de sju fålarne mina?” sporde kungen. ”Om du kan vakta dem en hel dag och säga mig om qvällen hvad de äta och dricka, så skall du få prinsessan och halfva riket; men kan du icke det, så skär jag tre röda remmar af ryggen din.” Ja, det tyckte gossen var ett lätt arbete; det skulle han nog göra, mente han.
Om morgonen, då det begynte att lysa till dager, släppte stallmästaren de sju fålarne; de sprungo
