gång hade han gått ut för att få tjenst, sade han, men det gjorde han aldrig mera.
Dagen efter sade den andre sonen, att han ville ut i verlden och pröfva sin lycka. Föräldrarne sade nej, och bådo honom att se på ryggen på brödren sin, men gossen gaf sig icke, han blef vid sitt, och sent omsider fick han då lof, och lade i väg. Då han hade gått hela dagen, kom han också till kungsgården; der stod kungen ute på trappan och sporde, hvart han skulle hän, och då gossen svarade, att han gick och hörde efter tjenst, sade kungen att han kunde få tjenst hos honom och vakta de sju fålarne hans; och så satte kungen samma straff och samma lön för honom, som han hade satt för brodern. Ja, gossen var straxt villig till det; han stadde sig i tjenst hos kungen, för han skulle nog passa fålarne och säga kungen hvad de åto och drucko, mente han.
I daggryningen om morgonen släppte stallmästaren de sju fålarne; de åstad igen öfver berg och dal, och gossen bak efter. Men honom gick det likasom brödren; då han hade sprungit efter fålarna en lång, lång stund, så han både var svettig och trött, kom han förbi en berghåla, der en gammal käring satt och spann på en handten, och hon ropte till gossen: ”Kom hit, kom hit, min vackra gosse, skall jag luska dig.” Det tyckte gossen väl om; han lät fålarne löpa sin väg och satte sig i berghålan hos käringen. Så satt och så låg han, och latade sig gjorde han hela dagen.
Då fålarne kommo tillbaka mot qvällen, fick han också en mosstapp och en vattenflaska af käringen, som han skulle visa kungen. Men då nu kungen sporde gossen: ”Kan du nu säga mig, hvad de sju fålarna mina äta och dricka?” och gossen stack fram mosstappen och vattenkrukan och sade: ”Ja, der ser du maten och der ser du dricken deras,” — blef kungen vred igen och befallde,
