åstad och gossen bak efter; och så må tro att det gick både öfver berg och dalar, genom buskar och kärr. Då gossen hade sprungit sålunda en god stund, begynte han att blifva trött, och då han hade hållit på ännu ett stycke, hade han fått nog af hela vaktningen, och med detsamma kom han till en berghåla; der satt en gammal käring och spann på en handten. Då hon fick se gossen, som sprang efter fålarne, så svetten dröp af honom, ropte käringen: ”Kom hit, kom hit, min vackra gosse, skall jag luska dig!” Det ville gossen gerna; han satte sig i berghålan hos käringen och lade hufvudet sitt i hennes knä, och så luskade hon honom hela dagen, medan han låg och latade sig. Då det led mot qvällen ville gossen gå; ”jag må likaså gerna gå hem igen,” sade han, ”för till kungsgården kan det inte gagna, jag kommer.” — ”Vänta litet till i mörkningen,” sade käringen, ”så kommer kungens fålar här förbi igen; så kan du springa hem igen med dem; det är ingen som vet, att du har legat här hela dagen i stället för att vakta fålarne.” Då de nu kommo, gaf hon gossen en vattenflaska och en mosstapp; det skulle han visa kungen och säga att det var sådant de sju fålarne åto och drucko. ”Har du nu vaktat troget och väl hela dagen då?” sade kungen, då gossen kom fram till honom om qvällen. ”Ja, jag har nog det,” sade gossen. ”Så kan du väl säga mig, hvad det är, de sju fålarne mina äta och dricka?” sporde kungen. Ja, gossen viste fram vattenkrukan och mosstappen, han hade fått af käringen; ”der ser du maten och der ser du dricken deras,” sade gossen. Men då såg kungen nog, huruledes han hade vaktat, och han blef så ond, att han befallde, att de skulle jaga honom hem på ögonblicket, men först skulle de skära tre röda remmar af ryggen på honom och strö salt i. Då gossen kom hem igen, kan man nog veta, huruledes han var till mods; en
