Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
136
DE SJU FÅLARNE.

Det var nästan mörkt, då de kommo tillbaka till kungsgården om qvällen, och kungen sjelf stod på gården och väntade på dem. ”Har du nu vaktat troget och väl hela dagen?” sade kungen till Askepilten. ”Jag har gjort mitt bästa, jag,” svarade Askepilten. ”Så kan du väl säga mig, hvad de sju fålarne mina äta och dricka?” sporde kungen. Askepilten tog då fram oblaten och vinflaskan och viste kungen. ”Der ser du maten och der ser du dricken deras,” sade han. ”Ja, du har vaktat troget och väl,” sade kungen; ”och du skall ha prinsessan och halfva riket.” Så blef der lagadt till bröllop och det skulle vara så präktigt och fint, att det skulle både höras och spörjas, sade kungen. Men då de nu sutto vid bröllopsbordet, reste brudgummen sig och gick ned i stallet, för han hade glömt något der, och det måste han gå efter, sade han. Då han kom dit ned, gjorde han som fålarne hade sagt, och högg hufvudet af dem alla sju, först af den äldste och så af de andra, efter som de voro gamla till, och så passade han noga på att lägga hvart hufvud vid ändan på den fålen, det hade suttit på; och allt som han gjorde det, blefvo de till prinsar igen. Då han kom in till bröllopsbordet med de sju prinsarne, blef kungen så glad, att han både kysste och klappade Askepilten; och bruden hans blef ännu gladare i honom, än hon förr hade varit. ”Det halfva riket har du nu fått,” sade kungen, ”och det andra halfva riket skall du få efter min död; för sönerna mina kunna skaffa land och riken sjelfva, nu då de äro blefne prinsar igen.” Så kan det väl hända, att det blef glädje och fröjd vid detta bröllop. Jag var också med; men det var ingen som hade tid att komma ihåg mig: jag fick inte annat än en smörgås, den lade jag på kakelugnen, och brödet brändes och smöret rann, och aldrig fick jag igen ett endaste grand.