Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
137


31.

Gidske.


Det var en gång en enkeman; han hade en hushållerska, som hette Gidske, och hon ville gerna ha honom och låg öfver honom ständigt och jemt att han skulle gifta sig med henne. Men tillsist blef mannen så uppledsen dervid, att han icke visste hvad han skulle göra för att bli henne qvitt.

Så var det mellan slottern och skörden, då hampan var mogen, de skulle till att taga opp den. Gidske tyckte nu alltid, att hon var så vacker, och så ferm och flink, och så drog hon opp hampa, tilldess hon blef yr i hufvudet af den starka lukten och föll öfverända och blef liggande att sofva uti hampåkern. Medan hon sof, kom mannen med en sax och klippte håret af henne; och sedan smorde han in henne först med talg och sedan med tobaksaska, så att hon såg ut värre än den onde. Då Gidske vaknade och såg hur ful hon var, kände hon sig icke sjelf igen. ”Kan detta vara jag?” sade Gidske. ”Nej, jag kan det icke vara, för så ful har jag då aldrig varit, det måste vara fanden sjelf.” Men nu ville hon veta, huruledes det hängde tillsammans, och så gick hon bort och öppnade på dörren hos husbonden sin och sporde: ”Är eran Gidske hemma i dag, far?” — ”Ja kors, min Gidske är hemma,” sade mannen. ”Ja, då kan jag inte vara hans Gidske, jag då,” tänkte hon, och skyndade bort, och glad var han, att han blef qvitt henne. Då hon hade gått ett stycke, kom hon till en stor skog; der träffade hon två tjufvar. Dem vill jag gifva mig i följe med, tänkte Gidske; efter jag är fanden, kan det vara passande för mig att gå i tjufvafölje. Men tjufvarna tyckte icke så de; då de fingo se Gidske, togo de till fötter det