senröd. Bäst som prinsessan var döpt, blefvo prinsarne omskapade till tolf vildänder och flögo sin väg, och de sågo icke mera till dem; de voro borta och blefvo borta. Prinsessan växte till, och hon blef både stor och vacker, men hon var ofta så modfälld och sorgsen, och det var icke någon som kunde finna hvad det var som felade henne. Men så var det en afton, drottningen också var så svårmodig, för hon hade väl många underliga tankar, när hon tänkte på sönerna sina så sade hon till Snöhvit och Rosenröd: ”Hvarföre är du så sorgsen, min dotter? är det något, som fattas dig, så säg ifrån! är det något, du vill ha, skall du få det.” — ” h, jag tycker det är så tomt,” sade Snöhvit och Rosenröd; ”alla andra hafva syskon, men jag är så ensam, jag har ingen; det är det, som jag sörjer öfver.” — ”Du har också haft syskon, min dotter,” sade drottningen, ”jag har haft tolf söner, som voro dina bröder, men jag gaf dem alla bort för att få dig,” sade hon, och så förtäljde hon hela sammanhanget. Då prinsessan hörde det, hade hon ingen ro i sig; för allt hvad drottningen gret, så hjelpte det icke, hon ville åstad och hon måste åstad, för att leta upp bröderna sina, för det tycktes henne, att hon var skuld till alltsammans; och tillsist så gick hon också från kungsgården. Hon gick och hon gick så långt ut i den vida verlden, att du icke skulle kunna tro, att en så fin jungfru hade orkat gå så långt.
En gång hade hon gått i lång tid i en stor, stor skog; så var det en dag hon hade blifvit trött och satte sig ned på en tufva, och der somnade hon. Då drömde hon, att hon gick längre in i skogen till en liten timrad hydda, och der voro hennes bröder; med detsamma vaknade hon, och straxt framför sig såg hon en gångstig i den gröna mossan, och den stigen gick djupare in i skogen. Den följde hon, och långt om länge kom hon också till sådant ett litet timradt hus, som hon hade drömt om.
Då hon kom in i stugan, var det ingen inne; men
