är han fet, är han fet?” skrek hon, så det gaf genljud i skogen. ”Jag vet fanden antingen han är fet eller mager, jag,” sade mannen, då han hörde det; ”men vill du veta det, får du komma och känna efter sjelf,” sade han, och så blef han så rädd, att han kastade presten midt ut i blötmyren och tog till fötter, och är icke presten uppstigen, så ligger han der nog ännu.
32.
De tolf Vildänderna.
Det var en gång en drottning, som var ute och åkte,
då det hade fallit nysnö om vintern. Då hon var kommen
ett stycke på vägen, begynte hon att blöda näsblod
och måste gå ur släden. Medan hon nu stod och såg på
det röda blod och den hvita snö, kom hon till att tänka
på, att hon hade tolf söner och ingen dotter, och så sade
hon vid sig sjelf; ”Hade jag en dotter så hvit som snö
och röd som blod, så kunde det gerna vara detsamma
med sönerna mina.” Det var knappt sagdt förrän det kom
en trollkärring till henne. ”En dotter skall du få,” sade
hon, och hon skall vara så hvit som snö och så röd som
blod, och så ska sönerna dina vara mina; men du kan
få ha dem hos dig tills barnet är döpt.”
Då tiden kom, födde drottningen en dotter, och hon var så hvit som snö och så röd som blod, såsom trollkärringen hade lofvat, och derföre kallade de henne också Snöhvit och Rosenröd. Det blef nu stor glädje i kungsgården, och drottningen var så glad, att det icke var någon måtta med det; men då hon kom ihåg det hon hade lofvat trollkäringen, lät hon en silfversmed göra tolf silfverskedar, en till hvar prins, och så lät hon honom ändå göra en till, och den gaf hon Snöhvit och Ro-
