”jag har gått i många år och letat efter eder, och om jag kunde frälsa eder, skulle jag gerua gifva mitt lif.” — ”Ja, vill du frälsa oss,” sade de, ”så skall du få lefva; för om du vill, så kan du nog.” — ”Ja, säg mig bara, huruledes det kan ske, så skall jag göra hvad det än är,” sade prinsessan. ”Du skall samla myrdun,” sade prinsarne, ”och den skall du karda och spinna och väfva en väf af, och när du har gjort det, så skall du klippa och sy tolf mössor, tolf skjortor och tolf klädningar deraf, en till hvar af oss, och medan du gör det skall du hvarken tala eller skratta eller gråta; kan du det, så äro vi frälste.” — ”Men hvar skall jag få myrdun till så många klädningar och mössor och skjortor från?” sade Snöhvit och Rosenröd. ”Det skola vi nog visa dig,” sade prinsarne, och så togo de henne med sig bort på en stor, stor myr, der det stod så fullt af myrdun och nickade för vinden och glänste i solskenet, så att det sken lång väg af den. Aldrig hade prinsessan sett så mycket myrdun förr; och hon straxt till att plocka och samla, det bästa och fortaste hon kunde, och när hon kom hem om qvällen, så till att karda och spinna garn af myrdunen. Sålunda gick det nu både väl och länge, hon samlade myrdun och kardade och allt emellanåt ställde hon om för prinsarne: hon kokade mat och bäddade sängarne åt dem; om aftonen kommo de susande och brusande hem som vildänder, om natten voro de prinsar, men så om morgonen flögo de åstad igen och voro vildänder hela dagen.
Men så hände det en gång då hon var på myren och skulle samla myrdun — och tager jag inte fel, sä var det nog den sista gången hon skulle dit — att den unge konungen, som styrde riket, var ute på jagt, och kom ridande hän till myren och fick se henne. Han stannade och förundrade sig öfver hvem den vackra jungfrun kunde vara, som gick i myren och samlade myrdun, och han
