sporde henne om det också, och då han icke fick något svar på det han sporde om, förundrade han sig ända mera, och han tyckte så mycket om henne, att han ville taga henne med sig hem till slottet och gifta sig med henne. Så sade han till tjenarne sina, att de skulle taga henne och sätta henne upp på hästen hans. Snöhvit och Rosenröd hon vred sina händer och gjorde miner åt dem och pekade på säcken, hon hade allt sitt arbete i, och då konungen förstod, att hon ville ha den med sig, sade han till sina tjenare, att de också skulle taga och lägga säcken på. Då de hade gjort det, gaf prinsessan sig till tåls så småningom, för kungen var både en snäll man och en vacker man, och han var så blid och vänlig emot henne som en like. Men då de kommo hem till kungsgården, och den gamla drottningen, som var hans styfmoder, fick se Snöhvit och Rosenröd, blef hon så arg och så afundsjuk öfver att hon var så vacker, att hon sade till konungen: ”Kan du inte se, att denna, som du har tagit med dig, och som du vill gifta dig med, är en hexa; hon hvarken talar eller skrattar eller gråter?”
Konungen brydde sig icke om hvad hon sade, utan han höll bröllop och gifte sig med Snöhvit och Rosenröd, och de lefde i stor glädje och herrlighet; men hon glömde icke att sy på skjortorna för det.
Innan året var om, fick Snöhvit och Rosenröd en liten prins, och det blef den gamla drottningen ännu mera arg och afundsjuk för; och då det led inpå natten, smög hon sig in till Snöhvit och Rosenröd, medan hon sof, tog barnet och kastade det i ormgården; sedan skar hon henne i fingret och strök blodet om munnen på henne och gick så till kungen. ”Kom nu och se,” sade hon, ”hvad det är för en du har tagit till drottning; nu har hon ätit upp sitt eget barn. ”Då blef konungen så illa vid, att han nästan var gråtfärdig och sade: ”Ja, det må väl vara
