Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/163

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
149


33.

Storblacken.


Det var en gång ett rikt folk, som hade tolf söner; men den yngste ville icke längre vara hemma, då han blef vuxen; han ville ut att försöka sin lycka i verlden. Föräldrarne sade att de tyckte, han hade det godt och väl hemma, och att han gerna kunde blifva hos dem; men han hade ingen ro i sig: han ville och han skulle i väg, och så måste de gifva honom lof. Då han hade gått en bra tid, kom han till en kungsgård. Der bad han om tjenst, och den fick han.

Konungadottern der i landet var bergtagen af ett troll, och konungen hade inte flera barn; derföre var både han och hela landet i stor sorg och bedröfvelse, och konungen hade lofvat prinsessan och halfva riket till den, som kunde frälsa henne; men det var ingen som kunde det, ändock det nog fanns de, som pröfvade på. Då nu gossen hade varit der ett års tid eller så, ville han hem igen och besöka sina föräldrar; men då han kom hem, voro föräldrarne hans döda, och bröderna hade delat allt de egde och hade emellan sig, så att det inte var något qvar till gossen. ”Skall jag då inte ha något efter föräldrarna mina?” sporde gossen. ”Hvem kunde veta, att du var till ännu, som har flackat och farit så omkring?” svarade bröderna. ”Men det är detsamma; oppe i hagarne gå tolf ston, dem ha vi inte delat ännu, och vill du ha dem för din del, kan du taga dem.” Ja, det var gossen mycket nöjd med; han tackade och gick straxt opp till hagarne, der de tolf stona gingo på bete. Då han kom ditopp och fann dem, hade hvar och en af dem sin difåle, och med det ena stoet gick det en stor black fålunge; den var vid