tigt se, att hon är en hexa, skynda dig nu och bränn henne, förrän veden brinner upp.” — ”Ah,” sade konungen, ”ved ha vi nog; jag vill ändå vänta litet, för jag hade lust att se, hvad slut det blifver på detta.” I detsamma kommo de tolf prinsarne ridande, så vackra och välväxta som man ville se dem; men den yngste prinsen hade en vildandvinge i stället för den venstra armen. ”Hvad är här på färde?” sporde prinsarne. ”Min drottning skall brännas, för det hon är en hexa och har ätit upp sina egna barn,” svarade kungen. ”Hon har inte ätit upp barnen sina,” sade prinsarne; ”tala nu, syster, nu har du frälst oss, frälsa nu dig sjelf!” Då talte Snöhvit och Rosenröd och sade, huruledes allt hade tillgått, att hvar gång hon hade fallit i barnsäng, hade den gamla drottningen, styfmodern till konungen, smugit sig in till henne om natten, tagit barnet ifrån henne och skurit henne i fingret och strukit blodet om munnen på henne; och prinsarne togo kungen och förde honom bort till ormgården, der lågo de tre barnen och lekte med ormar och paddor, och vackrare barn kunde du icke se för dina ögon. Dem tog kungen med sig och bar dem bort till sin styfmoder och sporde henne, hvad straff hon tyckte den borde få, som kunde ha hjerta till att förråda en oskyldig drottning och tre så välsignade barn. ”Den borde spännas mellan tolf otämda hästar, så att hvar tog sitt stycke,” sade den gamla drottningen. ”Du har sjelf sagt domen och sjelf skall du få lida den med,” sade konungen, och så blef den gamla elaka drottningen spänd emellan tolf otämda hästar, som hvar tog sitt stycke af henne. Men Snöhvit och Rosenröd tog konungen och barnen sina och de tolf prinsarne med sig och så reste de hem till hennes föräldrar och förtäljde, hvad som händt dem, och nu blef der stor fröjd och glädje öfver hela konungariket, för det prinsessan var räddad och hade räddat sina tolf bröder också.
