gärden blefvo afundsjuka på gossen, och de visste icke hvad ondt de ville göra honom, om de bara tordes. Tillsist funno de på att säga till konungen, att han sagt sig kunna frälsa konungadottern, som trollet för lång tid sedan hade tagit in i berget, om han bara ville. Straxt kallade konungen honom fram för sig och sade, att det och det visste han gossen hade sagt sig kunna, och nu skulle han göra det; kunde han det, så visste han, att konungen hade lofvat ut både dottern och halfva riket, och det skulle han riktigt och redeligt få, men kunde han det icke, skulle han dö. Gossen nekade, att han sagt det, men det hjelpte icke, för konungen ville icke höra på det örat, och så var det ingen annan råd än att han måste säga, att han ville försöka. Han gick då ned i stallet, nedslagen och sorgsen som han var. Då sporde fålen honom, hvad han var så bedröfvad för; det förtäljde gossen och sade, att han inte visste, huru han skulle ställa sig: ”för att frälsa prinsessan det är väl rent omöjligt, det,” sade gossen. ”Åh, det kunde väl låta sig göra,” sade Storblacken, ”jag skall hjelpa dig, men väl skodd måste du först få mig. Du må skaffa tjugu pund jern och tolf pund stal till skoning, och en smed till att smida samt en till att lägga under.” Ja, det gjorde gossen, och det blef icke svaradt nej till det: han fick både jernet och stålet och smederna, och så blef fålen skodd både fort och väl, och gossen red ut af kungsgården så det rök efter. Men då han kom till berget, som prinsessan var tagen in uti, så gällde det att komma upp för bergväggen dit, der han skulle in i fjellet, för berget stod rätt upp och ner, så brant som en stugvägg och så slätt som en glasruta. Pörsta gången gossen red i väg, kom han väl ett stycke upp efter bergväggen, men så halkade fålen med begge frambenen, och de ned igen, så det dundrade i backen. Andra gången han red, kom han ett stycke längre upp, men så skrinade det ena benet, och ned bar
