det, som en skulle hört ett jordskalf. Men tredje gången sade fålen: ”Nu måste vi försöka oss!” och så satte han i väg, så att stenarne flögo himmelshögt om dem, och så kommo de upp. Gossen red in i fullt fyrsprång och nappade konungadottern upp på sadelknappen, och ut igen, förrän trollet kom sig före så mycket som att resa sig — och så var prinsessan frälsad.
Då gossen kom tillbaka till kungsgården, var konungen både glad och förnöjd för det att han hade fått sin dotter igen, det kan en nog veta; men hur det var eller icke var, så hade de andra på kungsgården retat upp konungen, så han var vred pä gossen likaväl. ”Tack skall du ha, för du har frälsat prinsessan min,” sade han till gossen, då denne kom in i slottet med henne, och tänkte så gå sin väg. ”Hon skulle vara min, likasäväl som din nu, för du är väl ordfast man,” sade gossen. ”Ja, ja,” sade konungen, ”ha henne skall du, efter jag har sagt det; men först skall du skaffa solen till att skina här in i kungsgården,” — för der var ett stort, högt berg alldeles utanför fönsterna, som stod och skuggade, så att solen icke kunde skina in. — ”Det stod nog inte i ackordet det,” svarade gossen; ”men det hjelper väl ingen bön, jag får väl försöka på mitt bästa, för prinsessan vill jag ha.” Han gick ned till fålen igen och förtäljde honom, hvad konungen fordrade, och så mente Storblacken, att det väl gick an; men ny skoning måste först under honom, och till den fordrades tjugo pund jern och tolf pund stål; två smeder ville det också till, en till att smida och en till att lägga under, så skulle de väl få solen att skina in på kungsgården. Då gossen begärde detta, fick han det straxt; det tyckte konungen han för skam skull inte kunde neka honom, och så blef det då lagd ny skoning under fålen, och det skoning som dugde. Gossen satte sig på, och så bar det i väg igen, och för hvart hopp fålen gjorde, sjönk fjel-
