han på vägen der mannen skulle förbi med sin oxe, och sjelf gick han in i skogen och gömde sig under en buske. Då mannen kom, såg han sträxt skon. ”Det var en fin sko,” sade han, ”hade jag make till den, skulle jag taga den med mig hem, så kunde jag väl få käringen min blid en gång;” för han hade en käring så arg och så elak, att det icke var långt mellan hvar gång hon slog honom. Men så tyckte han, att han inte kunde göra något med den andra skon, då han inte hade make till den, och så reste han vidare och lät den stå. Gossen tog skon och skyndade sig, det bästa han kunde, att komma förr än bonden igenom skogen, och så satte han skon i vägen för honom igen. Då mannen kom dit med oxen, blef han förargad, för det han hade varit så dum att låta maken till den stå qvar och inte tagit den med sig. ”Jag får vända tillbaka igen och taga den andra,” sade han för sig sjelf och band oxen vid gärdesgården, ”så får jag då ett par goda skor åt käringen, för då kanske hon blir god en gång, hon med.”
Han gick och letade och letade efter skon både länge och väl, men ingen sko fann han; till slut måste han gå tillbaka med den, han hade. Under tiden hade gossen tagit oxen och rest med. Då mannen kom tillbaka och fick se, att oxen var borta, begynte han att gråta och vånda sig, för han var rädd att käringen skulle slå honom ihjäl, när hon fick veta att oxen var sin kos. Men så fann han på att gå hem och taga den andra oxen och resa till staden med och få god betalning för den, och inte låta käringen få veta något om det. Det gjorde han; han gick hem och tog oxen, så att käringen inte visste något om det, och reste till staden med; men röfrarne visste det ock, och så sade de till gossen, att kunde han taga den också, utan att mannen fick veta om det, och så, att han inte gjorde honom någon skada, så skulle han
