vara jemngod med dem. Ja, mente gossen, det skulle vara en simpel sak.
Den gången tog han med sig ett rep och hängde sig upp under armarne, midt i vägen för mannen. Då mannen kom med sin oxe och fick se det spöke som hängde der, blef han litet rädd af sig. ”Hå hå, så tunga tankar du måtte haft, som har hängt dig der!” sade han; ”åh ja, du får hänga för mig, jag kan inte blåsa lif i dig igen,” och så gick han vidare fram med sin oxe. Gossen ned ur trädet, sprang en ginväg och kom framför honom och hängde sig midt i vägen för honom igen. ”Måntro du verkeligen har haft så tunga tankar, att du har hängt dig der, eller det bara är ett spökelse för mig då?” sade mannen; ”åh ja, du får hänga för mig, antingen du är ett spökelse eller hvad du är,” sade han och gick med sin oxe. Gossen gjorde precist likadant som begge de förra gångerna, hoppade ned ur trädet, sprang en ginväg genom skogen och hängde sig midt i vägen för honom igen. Då mannen fick se det igen, så sade han vid sig sjelf: ”Det var illa det här! Skulle de haft så tunga tankar, att de hängt sig alla dessa tre? Nej jag kan inte tro, att det är annat än spökeri för mig. Men nu vill jag veta det visst,” sade han; ”hänga de der andra två, så är det verkeligen så, men hänga de der inte, så är det inte annat än spökeri för mig.”
Han band då sin oxe och sprang tillbaka för att se, om de verkligen hängde der. Medan han gick och tittade upp i alla träd, hoppade gossen ned och tog oxen hans och reste åstad med. Då mannen kom tillbaka och såg att oxen var borta, blef det rasande med honom, det kan man nog veta, han började både till att gråta och beskärma sig; men till sist gaf han sig till tåls, och så tänkte han vid sig sjelf: det är inte någon annan råd än att gå hem och ta den tredje, så käringen inte vet om det, och
