man förstå att de måtte vara bergtagna. Det dröjde icke länge innan detta spordes vidt och bredt i både stad och bygd, ja i många bygder och främmande länder, och så nådde ryktet derom äfven till en konung i ett fjerran land, hvilken hade tolf söner. Då desse fingo höra historien om de tolf kungadöttrarna, bådo de om tillstånd att resa ut och söka efter dem. Kungen ville ogerna gifva dem tillåtelse att resa; han var rädd att han aldrig skulle få återse dem; men de knäföllo och bådo så länge, så att han till sist ändå måste låta dem resa. Han utrustade ett skepp och satte Riddar Röd till styrman, ty denne var väl förfaren på sjön. De seglade omkring i långa tider och voro uppe i alla länder de kommo till, och sökte och frågade efter kungadöttrarna; men de fingo ingenstädes något besked om dem. Nu fattades det blott några dagar, så hade de seglat i sju år; då blef det en dag en stark storm och ett sådant väder, att de trodde de aldrig skulle komma till land mera, och alla måste de arbeta så, att de icke fingo en blund i sina ögon så länge ovädret varade. Men då det led på den tredje dagen, lade sig vinden och med ens blef det mol stilla. Alla voro nu så trötta af arbetet och det hårda vädret att de somnade straxt; men den yngste kungasonen hade ingen ro och kunde alls icke sofva. Medan han nu gick fram och tillbaka på däcket, kom skeppet till en liten ö, och på ön sprang en liten hund och skällde och gnällde mot skeppet, som om han ville ut på det. Kungasonen gick på däcket och lockade och lockade och hvisslade åt hunden; dess värre skällde och gnällde han. Prinsen tyckte det var synd att han skulle gå der och omkomma; han tänkte att den kunde vara kommen från ett skepp som hade förlist i stormen; han tyckte icke heller att han kunde hjelpa den, ty han trodde sig icke vara i stånd att sätta ut båten ensam, och de andra sofvo så godt att han icke ville
