väcka dem för hundens skull. Men vädret var klart och lugnt; så tänkte han: du får väl ändå i land och rädda hunden; han grep sig an med att sätta ut båten, och det gick lättare än han hade trott. Han rodde i land och gick upp till hunden, men hvar gång han grep efter den, sprang hunden åt sidan, och så gick det undan för undan, tills han hade kommit in i ett stort präktigt slott, innan han visste ordet af. Der förvandlade sig hunden till en fager prinsessa, och på bänken satt en man, så stor och bister, att kungasonen blef helt häpen. ”Du behöfver icke bli rädd,” sade mannen — ännu mera rädd blef kungasonen då han hörde målet hans — ”ty jag vet rätt väl hvad du vill; I aren tolf prinsar, och I söken efter de tolf prinsessorna som försvunnit. Jag vet hvar de äro; de äro hos husbonden min; der sitta de på hvar sin guldstol och luska honom, ty han har tolf hufvuden. Nu hafven I seglat i sju år, men I kommen att segla i sju år till innan I finnen dem. Du kunde gerna stanna här, du,” sade han, ”och få dotter min; men du måste först slå ihjäl honom; ty han är eu sträng herre emot oss, som vi alla äro uppledsna vid, och när han är död blir jag kung i hans ställe. Men pröfva nu om du kan svänga svärdet,” tillade trollet. Kungasonen grep ett gammalt rostigt svärd som hängde på väggen, men han kunde knappt rubba det. ”Så får du taga dig en klunk ur den här flaskan,” sade trollet. Då han det hade gjort, kunde han röra det, och då han hade tagit en till, kunde han lyfta det, och då han hade tagit ännu en, kunde han svänga svärdet så lätt som en qvast. ”När du nu kommer ombord,” sade trollprinsen, ”så måste du gömma svärdet väl i hytten din, så att Riddar Röd icke får se det; han är visserligen icke karl till att svänga det, men han skall ändå bli hätsk på dig och stå dig efter lifvet. När så sju år äro förbi, på tre dagar när,” sade han vidare,
