Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/180

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
166
MÄSTERTJUFVEN.

med den får jag handla desto bättre, så jag får mycket pengar för den. Han gick hem och tog den och reste med den, så att käringen inte visste något om det. Men röfrarne visste det väl, och så sade de till gossen, att kunde han stjäla den liksom de andra två, skulle han vara mästare öfver dem allesammans.

Ja, han lade af gården och sprang till skogs, och då mannen kom med oxen, satte han till att böla så fult, likasom en stor oxe, inne i skogen. Då mannen hörde det, blef han glad; för han tyckte, han kände igen målet på storstuten sin, och tänkte, att nu skulle han finna dem igen begge två, band så den tredje och sprang af vägen och till att leta inne i skogen. Emellertid reste gossen åstad med den tredje oxen. Då mannen kom tillbaka och hade mistat den också, blef han så illa vid sig, att det icke var någon måtta på det, han både gret och jämrade sig, och han tordes icke gå hem på många dagar, för han var rädd att käringen skulle slå honom rent ihjäl. Röfrarne voro heller icke mycket glade öfver det, att de måste erkänna gossen för mästare öfver dem allesammans.

Så tänkte de en gång, att de skulle försöka att göra något, som han icke var god till; de reste så i väg allesammans och läto honom bli ensam hemma.

Det första han gjorde, då de väl voro komna af gården, det var att köra oxarna ut på vägen, så att de gingo hem igen till mannen, som han hade tagit dem från, och glad blef bonden, det kan man nog veta. Så tog han alla hästarna som röfrarne hade, och lassade på dem allt det bästa han fann, af guld och silfver och kläder och andra präktiga saker, och bad så käringen helsa röfrarne och säga tack för honom, för nu reste han, och de skulle ha svårt för att taga honom igen, och dermed for han af gården.