mycket penningar,” sade mannen. Jo, det var ingen hjelp för det, mente mästertjufven, han skulle, antingen han ville eller ej; gick han inte med godo, så skulle han nog få honom till att gå med ondo; men mannen ville ändå icke till, och så gick han efter och dref på honom med en stor björkpåk, så att han kom gråtande in genom dörren till amtmannen. ”Na, min vän, hvad felas dig?” sade amtmannen. Ja, så förtäljde han, att han hade tre söner, som hade rest sin väg en dag, och så hade han lofvat dem, att de skulle få resa hän hvart de ville, och taga sig till hvad de ville också, ”och nu är den yngste af dem kommen hem, och han har nu tvingat mig till att gå till dig och begära dotter din åt honom och säga, att han är mästertjuf,” sade mannen och gret och jämrade sig. ”Gif dig du tillfreds, min vän,” sade amtmannen och log, ”och du kan säga till honom från mig, att han får bevisa det först. Om han kan stjäla steken af spettet i köket om söndagen, medan de passa den allesammans, så skall han få min dotter; säg till honom det du!” Ja, han gjorde så, och det mente gossen, skulle vara en lätt sak att göra. Han fick då fatt på tre lefvande harar, tog dem i en säck och hängde på sig några trasor, så att han såg så usel och eländig ut, att det var ynkligt att se det, och så smög han sig in i gången, som en annan tiggarpojke, med säcken sin om söndagsförmiddagen. Amtmannen sjelf och allt husets folk voro nu i köket och skulle passa på steken. Rätt som det var, så släppte gossen ut en hare, och den satte åstad och sprang omkring ute på gården, ”Nej, se på haren då!” sade de inne i köket, och ville ut att taga den. Ja, amtmannen såg den också. ”Åh låt den springa,” sade han, ”det tjenar intet till att tänka på att taga haren på språnget.”
Det varade icke länge, så släppte gossen den andra, och de sågo den inne i köket och trodde att det var den-
