samme; så ville de ut och taga den igen, men amtmannen sade det tjenade ingenting till. Men om en stund så släppte han den tredje också, och den satte åstad och sprang omkring ute på gården; den sågo de också från köket och trodde, att det var densamme som sprang der igen, och så ville de ut att fånga den. ”Det var då en artig hare också, som far så och famlar,” sade amtmannen, ”kom och låt oss se om vi kan få fatt på den.” Han ut och de öfrige med, och haren före och de efter. Men under tiden tog mästertjufven steken och sprang med, och hvar amtmannen då fick sig en stek från till middagen, vet jag inte, men det vet jag, att harstek fick han inte, fast han sprang sig både svettig och trött.
Till middagen kom presten dit, och då amtmannen hade förtäljt honom det putset, mästertjufven hade spelt honom, gjorde han så narr af honom, att det inte var någon måtta med det. ”Jag vet inte huruledes det skulle gå till, att jag skulle låta mig luras af en sådan karl,” sade presten. ”Ja passa dig bara du!” sade amtmannen, ”kanske han är hos dig, förrän du vet ordet af.” Men presten blef vid sitt han, och gjorde narr af amtmannen, för det han hade låtit narra sig.
Fram på eftermiddagen kom mästertjufven och ville ha dottern hans, amtmannens, som han hade lofvat han skulle få. ”Du får nog göra flera profstycken först,” sade amtmannen och talte vänligt med honom, ”för det du gjorde i dag, det var nu inte mycket med det. Kunde du inte göra presten ett duktigt spratt, för han sitter nu och gör narr af mig, för det jag har låtit draga mig vid näsan af en sådan karl.” Jo, det skulle inte vara någon svår sak, sade mästertjufven. Han klädde ut sig som en fågel, tog ett stort hvitt lakan öfver sig, bröt vingarne af en gås och satte på ryggen och klef så upp i en stor lönn, som stod på prestens gård. Då nu pre-
