der skulle han sticka fingret in — något ondt skulle det inte ske, hon skulle bara få åka litet — och om han tog fingret ut mer än en gång, skulle hon ha tio daler till. Sjelf fick han fatt på några trasor, sotade sig och satte på sig en peruk och ett stort skägg af gethår, så att ingen kunde känna honom igen; och så lade han åstad till platsen, der amtmannen allt hade ridit en lång stund.
Då han kom fram dit, så gick det så smått och så sakta, att han nästan icke kom ur fläcken; det kröp och det kröp fram med honom; så stod det rent stilla, så kröp det litet igen, och det gick så bedröfligt, att amtmannen aldrig kunde inbilla sig att det skulle vara mästertjufven. Han red likväl fram till honom och sporde om han inte hade sett någon, som gick omkring och snokade i skogen der. ”Nej,” sade mannen, det hade han alls inte sett. ”Hör nu!” sade amtmannen, ”vill du rida in i skogen och se väl efter, om du inte kan träffa på någon, som går och snokar der, skall du få låna min häst, och en god drickspenning skall du få för besväret.” — ”Nej, om jag det kan,” sade mannen, ”för jag skall till bröllops med denna mjödtunnan, som jag har varit efter, och så är tappen fallen ur för mig på vägen, och nu måste jag gå och hålla fingret i tapphålet.” — ”Ja, rid du,” sade amtmannen, ”jag skall nog passa både hästen och tunnan.” Ja, så skulle han då göra det; men han bad amtmannen, att han ändteligen måtte passa väl på och vara qvick till att sätta fingret i tapphålet, när han tog sitt ut. Ja, amtmannen sade, att han skulle göra det bästa han kunde, och så satte sig mästertjufven upp på hästen. Men tiden gick, och det led och det led, och ingen kom det tillbaka ; tillsist blef då amtmannen ledsen af att gå med fingret i tapphålet och tog det så ut. ”Nu ska jag ha tio daler till!” skrek käringen i tunnan; då kunde han förstå huru det hängde tillsammans och gaf sig af på hemvägen;
