måste ha, det var icke någon råd för det; och så tog hon då flaskan med sömndrycken och satte den för munnen på den förste, då skälfde hon inte mera, men styrde flaskan, så att hvar och en af dem fick hvad han behöfde, och den tolfte hade icke druckit, förrän den första allt satt och snarkade. Då kastade mästertjufven paltorna af sig och tog den ena karlen efter den andra och satte dem tvärs öfver balkarna, ropte så på de elfva karlarne sina och satte åstad med amtmannens tolf hästar.
Då amtmannen kom ut och skulle se efter karlarne på morgonsidan, började de på att röra sig; de begynte till att hugga i balkarna med sporrarna, så att spillrorna flögo, och några föllo ned och några blefvo hängande och sutto der som narrar. ”Åh, jo,” sade amtmannen, ”jag kan nog finna, hvem som har varit här nu. Men I ären ena usla karlar, som sitta här och låta mästertjufven stjäla hästarna undan ändan på er!” Och så fingo de stryk, för det de icke hade passat bättre på.
In på dagen kom mästertjufven igen och förtäljde huruledes han hade burit sig åt, och ville ha amtmannens dotter, som han hade lofvat honom. Men amtmannen gaf honom hundra daler och sade, att han måste göra något, som var ändå bättre. ”Menar du, att du kan stjäla hästen undan mig, medan jag är ute och rider på den?” sade amtmannen. ”Åh, det går nog an,” sade mästertjufven, ”fick jag så sannt din dotter.” Ja, han skulle se till, hvad han kunde göra, och han satte då ut en dag, då han ville rida ut på en stor exercisplats.
Mästertjufven fick sig straxt fatt på en gammal utlefvad skinkmärr, gjorde sig en sele af bara vidjor och björkqvistar, köpte en gammal trasig kärra och en stor tunna, och så sade han till en gammal tandlös fattigstukäring, att han ville gifva henne tio daler, och för dem skulle hon lägga sig in i tunnan och gapa öfver tapphålet,
