han hade gått ut genom dörren, smög mästertjufyen in och genast upp till frun. ”Nå, far,” sade hon, för hon trodde att det var mannen, ”är det allt gjordt nu?” — ”Åja, jag makade honom ner i ett hål, jag,” sade han, ”och karade öfver litet jord, så mycket att han är gömd, för det är sådant väder ute; jag skall göra det bättre sedan; men låt mig få lakanet att torka mig på, för han var så blodig och jag har sölat ned mig på honom.” Det fick han. ”Du får nog låta mig få lintyget ditt också,” sade han, ”för lakanet räcker inte till, märker jag.” — ”Åja;” men så kom han ihåg, att han hade glömt att stänga dörren och det måste han då ned och göra förrän han kunde lägga sig igen, och så satte han åstad både med lakanet och lintyget. En stund efter kom den rätte amtmannen. ”Nej, så länge du var för att stänga dörren då, far,” sade frun, ”hvar har du nu gjort af lintyget och lakanet?” — ”Hvad för något?” sade amtmannen. ”Åh, jag spörjer hvar du har gjort af lintyget och lakanet, som du fick att torka blodet af dig med, jag,” sade hon. ”Så för helvete?” sade amtmannen, ”har han nu gjort det med?”
Om dagen kom mästertjufven och ville ha amtmannens dotter, som han hade lofvat honom, och då tordes han inte annat än gifva honom henne och mycket pengar till, för han var rädd för att mästertjufven skulle stjäla ögonen ur honom, och att han sjelf skulle bli ett ämne till prat för folket, om han icke gjorde det. Mästertjufven lefde både godt och väl; om han stal mera kan jag icke säga, men gjorde han det, så var det visst bara för nöje skull.
