37.
De tre systrarna som blefvo intagna i berget.
Det var en gång en gammal enka som bodde afsides
från bygden, långt uppe under en ås, med sina tre döttrar.
Hon var så fattig att hon inte egde annat än en höna,
och den hade hon så kär som sin ögonsten; den kacklade
hon för och den rustade hon med både tidigt och sent.
Men en dag, rätt som det var, var hönan borta. Enkan
gick då ut, rundtomkring stugan, och letade och lockade;
men hönan var borta och blef borta. ”Du får ut och
försöka att se efter hönan vår, du,” sade enkan till den
äldsta dottern, ”hafva den igen ska’ vi, om vi så skola taga
den ut ur berget.” Ja, dottern skulle då ut och se efter
den; hon gick både hit och dit och letade och lockade,
och ingen höna fann hon. Men bäst det var så hörde hon
huru det sade borta i en bergvägg:
”Hönan trippar i berget!
Hönan trippar i berget!”
Hon skulle då dit och se hvad det var, men vid bergväggen föll hon genom en öppning, djupt, djupt ned i en hvälfning under jorden. Der nere gick hon fram igenom många rum, det ena grannare än det andra, men i det innersta kom en stor ful bergsman till henne. ”Vill du blifva kärestan min, du?” sporde han. ”Nej,” sade hon, det ville hon alls inte; hon ville straxt upp igen och se efter hönan sin, som var blefven borta. Då blef bergsmannen så ond, att han tog henne och vred hufvudet af henne, och kastade kropp och hufvud ned i källaren.
