dessförinnan kan jag inte få maten färdig, jag är så usel och sjuk.” Då nu trollet väl var gånget, stoppade hon upp, sina kläder med halm och satte denna halmjäntan bort i vrån vid spiseln, så det såg ut som det var hon sjelf, som stod der. Derpå smög hon sig hem, och fick med sig en skytt som skulle vara i stugan hemma hos modern.
Då klockan var tolf eller något mera kom trollet hem. ”Gif mig någon mat!” sade han till halmjäntan. Nej, hon svarade icke. ”Gif mig någon mat, säger jag!” sade trollet igen, för jag är hungrig.” Nej, hon svarade icke. ”Gif mig någon mat!” skrek trollet för tredje gången, ”och jag råder dig till, att du hör det jag säger, annars skall jag försöka att väcka dig, jag!” Nej, flickan stod lika stilla. Då blef han så arg att han smorde till henne så att halmstubbarne foro både i tak och väggar. Men då han såg det, märkte han oråd och började att leta allestädes, och till sist kom han också ned i källaren; der voro begge systrarna till flickan borta, och då fann han straxt huru det hade gått till. ”Ja, det skall hon få betala!” sade han, och lade i väg dit, der modern bodde. Men då han kom till stugan, skjöt skytten; då tordes trollet inte gå in, för han trodde det var åskan. Han sprang då hem det fortaste han orkade, men med detsamma han kom till dörren gick solen upp, och så sprack han. Der finnes visst guld och silfver nog ännu. Den som bara visste hvar dörren var.
