ändå icke se mig nu,” sade han för sig sjelf. Men med detsamma han skulle till att lösa upp, sade hon som satt i säcken: ”Jag ser dig nog! jag ser dig nog!” — ”Det var då pocker till ögon i hufvudet på dig, också då!” sade trollet, för han trodde det var hon i berget som talade. Han tordes då inte försöka att se dit mera, utan bar säcken till modern det fortaste han kunde, och då han kom till stugdörren, kastade han in den; ”der har du mat från dottern din; det går ingen nöd på henne!” sade han.
Då nu flickan hade varit i berget ännu en god tid, gjorde hon detsamma med den andra systern; hon satte hufvudet på henne, smorde henne med det som var i krukan och stoppade henne i säcken; men den gången fyllde hon ofvanpå så mycket guld och silfver som fick rum i säcken, och aldra öfverst lade hon litet mat. ”Käre vän,” sade hon till trollet, ”nu får du gå hem till min moder med litet mat igen; men se inte i säcken!” Ja, trollet ville gerna göra henne till viljes i det, och han lofvade också att han inte skulle se i säcken. Men då han kom ett stycke pä vägen blef säcken mycket för tung, tyckte han; och då han hade gått ännu ett stycke, orkade han icke att bära den; han måste sätta ned den och hvila; han ville då lösa opp säckbandet och se deri; men så ropte hon som var i säcken: ”Jag ser dig nog! jag ser dig nog!” — ”Det är då pocker till ögon i hufvudet på dig, också då!” sade trollet, och så tordes han inte se i säcken mer, men skyndade sig det mesta han kunde och bar säcken till modern. Då han kom utanför stugdörren, kastade han den in genom dörren; ”der har du mat från dottern din; det går ingen nöd på henne!” sade han.
Då nu flickan hade varit der ännu en lång tid, skulle trollet ut en gång ; så låtsade flickan som hon var usel och sjuk, och jämrade sig. ”Det kan inte tjena till något att du kommer hem förrän klockan tolf,” sade hon, ”för
