sorgsen är jag, för det jag har mistat dina bröder.” — ”Men nu har jag tänkt bedja om lof till att resa ut och söka upp dem igen, jag,” sade Askepilten. ”Nej, det får du alls inte lof till,” sade fadern, ”du blifver bara borta du också.” Men Askepilten ville och skulle åstad, och han tiggde och bad så länge, tills konungen måste låta honom resa. Nu hade konungen icke annat än en gammal hästkrake att låta honom få, för de sex andra kungasönerna och deras följe hade fått alla de andra hästarne han hade; men det brydde Askepilten sig icke om; han satte sig upp på den gamla skabbiga hästen, han. ”Farväl, far!” sade han till konungen, ”jag skall nog komma igen och kanske jag skall ha med mig de sex bröderna mina också,” och dermed reste han.
Då han nu hade ridit ett stycke, kom han till en korp, som låg på vägen och flaxade med vingarne, och icke orkade att komma ur vägen, så utsvulten var han. ”Åh, käre vän! gif mig litet mat, skall jag hjelpa dig i din yttersta nöd,” sade korpen. ”Inte mycken mat har jag, och inte ser du ut till att kunna hjelpa mig stort heller,” sade kungasonen, ”men litet får jag väl gifva dig, för du kan nog behöfva det, ser jag,” och så gaf han korpen något af matsäcken, han hade fått med sig. Då han så hade rest ett stycke igen, kom han till en bäck; der låg en lax, som var kommen på torra landet, och sprattlade och kunde icke komma ut i vattnet igen. ”Ah, käre vän! hjelp mig ut i vattnet igen,” sade laxen till kungasonen, ”jag skall hjelpa dig i din största nöd, jag.” — ”Hjelpen du gör mig blifver väl inte stor,” sade prinsen, ”men det är synd att du skall ligga der och svälta ihjäl,” och så skjöt han fisken ut i vattnet igen. Nu reste han ett långt, långt stycke, och så mötte han en varg; den var så utsvulten, att den låg och drog sig på vägen. ”Kära vän, låt mig få hästen din,” sade vargen; ”jag är så hungrig, att det piper i tarmarna
