mina; jag har inte fått något att äta på två år.” — ”Nej” sade Askepilten, ”det kan jag inte göra; först kom jag till en korp, honom måste jag gifva matsäcken min; så kom jag till en lax, den måste jag hjelpa ut i vattnet igen; och nu vill du ha hästen min. Det går inte an, för då har jag intet att rida på.” — ”Jo, käre, du må hjelpa mig,” sade vargen; ”du kan rida på mig. Jag skall hjelpa dig igen i din största nöd,” sade den. ”Ja, den hjelp jag får af dig blifver väl inte stor; men du får väl taga hästen då, efter du är i så stort behof,” sade prinsen. Då nu vargen hade ätit upp hästen, tog Askepilten betslet och band i käften på honom, och sadeln och lade på ryggen hans, och nu var vargen blefven så stark af det, den hade fått i sig, att den satte åstad med kungasonen som ingenting; så fort hade han aldrig ridit förr. ”När vi nu ha rest ett litet stycke till, skall jag visa dig Resegården,” sade vargen, och inom kort kommo de dit. ”Se här är Resegården,” sade den; ”der ser du alla dina sex bröder, som resen har gjort till sten, och der ser du de sex brudarna deras; der borta är ingången till trollet, der skall du gå in.” — ”Nej, det törs jag inte,” sade kungasonen, han tar lifvet af mig.” — ”Åhnej,” svarade vargen, ”när du kommer in der, träffar du en prinsessa, och hon säger dig nog huru du skall bära dig åt, så att du kan få göra ände på resen. Bara gör som hon säger dig, du.” Nå, Askepilten gick då in, men rädd var han. Då han kom in, var resen borta, men i den ena kammaren satt prinsessan, såsom vargen hade sagt, och så dejlig en mö hade Askepilten aldrig sett förr. ”Åh, Gud hjelpe dig, huru är du kommen hit då?” sade kungadottern, då hon fick se honom. ”Det blifver din säkra död, det; den resen som bor här kan ingen få lifvet af, för han bär inte hjertat på sig.” — ”Ja, men är jag kommen hit, så får jag väl försöka likväl, jag,” sade Askepilten. ”Och bröderna mina,
