ned igenom skorstenen,” sade prinsessan, ”jag skyndade mig nog att få det ut, men det är väl det, som det luktar af likaväl.” Då teg resen stilla och sade icke mera om det. Men om en stund sporde han, hvem det var som hade strött blomster kring dörrhällen. ”Ah, det har jag gjort,” sade prinsessan. ”Hvad skall det, betyda då?” sporde resen. ”Ah, jag har dig så kär, att jag måste göra det, då jag vet, att ditt hjerta ligger der,” sade prinsessan. ”Ja så; men annars ligger det inte der, du,” sade resen.
Då de nu hade lagt sig om qvällen, sporde prinsessan igen, hvar hjertat hans var, för hon höll så mycket af honom, att hon gerna ville veta det, sade hon. ”Åh, det ligger borta i skåpet der på väggen,” sade resen. Ja så, tänkte Askepilten och prinsessan, då skola vi väl försöka att finna det. Nästa morgon var resen tidigt på fötter och gick till skogen igen, och knappt var han gången, förrän Askepilten och kungadottern voro i skåpet och letade efter hjertat hans; men för allt de letade, så funno de icke något der heller. ”Ja, ja, vi få då försöka en gång till,” sade prinsessan. Hon smyckade ut skåpet igen med blomster och kransar, och då det led mot qvällen, kröp Askepilten åter under sängen. Så kom resen. ”Hutetu! här luktar kristen man!” sade resen. ”Ja, för litet sedan kom här en skata flygande med ett manben i näbben och släppte det ned igenom skorstenen,” sade prinsessan; ”jag skyndade mig väl att få det ut igen, jag, men det är väl det, som det luktar af likaväl.” Då resen hörde det, sade han inte mera om det; men litet efter fick han se, att skåpet var behängdt med blomster och kransar rundtom, och så sporde han, hvem det var som hade gjort det. Jo, det var då prinsessan. ”Hvad skall detta narri betyda?” sporde resen. ”Åh, jag har dig så mycket kär, att jag måste göra det, då jag vet, att hjertat ditt ligger der,” sade prinsessan. ”Kan du vara så galen och tro sådant?” sade resen.
