”Ja, jag må väl tro det, när du säger mig det,” sade prinsessan. ”Åh, du är en toka,” sade resen; ”der hjertat mitt är, dit kommer du aldrig!” ”Ja, men det vore roligt att veta, hvar det finnes likaväl,” sade prinsessan. Ja, så kunde resen inte tiga längre dermed, han måste säga det. ”Långt, långt borta i en sjö ligger en ö,” sade han; ”på den ön står en kyrka, i den kyrkan är en brunn; i den brunnen simmar en and; i den anden är ett ägg, och i det ägget — der är hjertat mitt, du.”
Om morgonen tidigt, det var ännu inte i dagningen, gick resen till skogen igen. ”Ja, nu far jag åstad, jag också,” sade Askepilten; ”bara jag kunde finna vägen.” Han sade så farväl till prinsessan så länge, och då han kom utanför Resegården, stod vargen der ännu och väntade på Askepilten. Honom förtäljde han, hvad som händt inne hos resen, och sade, att han nu ville åstad till brunnen i kyrkan, bara han visste vägen. Så bad vargen honom sätta sig på hans rygg, för han skulle nog finna vägen, sade han, och så gick det åstad, så det hven om dem, öfver högar och åsar, öfver berg och dalar. Då de nu hade rest många, många dagar, kommo de tillsist fram till sjön. Der visste kungasonen inte huru han skulle komma öfver; men vargen bad honom ej vara rädd, och så sprang han uti med prinsen på ryggen och simmade öfver till ön. Så kommo de till kyrkan; men kyrknyckeln hängde så högt, högt uppe på tornet, att kungasonen inte visste huru han skulle få den ned. ”Du får ropa på korpen,” sade vargen, och det gjorde kungasonen; och straxt kom korpen och flög efter nyckeln, och så kom prinsen in i kyrkan. Då han nu kom till brunnen, låg anden ganska riktigt der och simmade fram och tillbaka, så som resen hade sagt. Han stod då och lockade och lockade, och så tillsist lockade han den bort till sig och grep den. Men med detsamma han lyftade den upp ur vattnet, släppte anden ägget ned
