gifvarhustrun att se ut genom fönstret, och fick se tjenaren åt de två herrarne, och så vacker gosse tyckte hon att hon aldrig hade sett för sina ögon förr; hon såg och hon såg på honom, och ju längre hon såg, desto vackrare tyckte hon gossen blef. ”Hvad i fandens skinn och ben är det, du står derborta i fönstret och gapar och glor efter?” sade mannen åt henne, — ”jag tycker det vore bättre, du såg efter, att grisen blef stekt, än att du står der och hänger; du ser väl hvad folk det är hos oss i dag, vet jag.” — ”Åh, jag bryr mig litet om det storskräpet, jag,”' sade käringen; ”vilja de inte vänta, kunna de resa dit de äro komne ifrån. Men kom hit, skall du få se en, som går härute på gården! så vacker menniska har jag aldrig sett i mitt lif förr. Vill du som jag, skola vi bedja honom komma in och traktera honom litet; för han får nog inte mycket annars, den stackarn.” — ”Har du mistat den lilla smula vett, du hade, nu också, käring?” sade mannen; han blef så ond, att ögonen gnistrade i honom. ”Fort ut i köket med dig och se till att du får på spiseln, och stå inte här och glo efter främmande karlar!” Det var då icke annat att göra för hustrun än att gå i köket och ställa om maten; gossen fick hon inte lof att se på, och traktera honom tordes hon inte heller; men bäst hon var i köket och satte grissteken på spettet, gjorde hon sig ett ärende ut på gården, och så gaf hon Askepilten en sax, som var sådan, att bara han klippte i luften med den, skar den till de grannaste kläder, någon ville se för sina ögon, både af silke och siden och allt det, som grannt var; ”den skall du ha för det du är så vacker,” sade hustrun.
Då nu de två bröderna hade fått allt hvad man kokat och stekt till lifs, ville de åstad igen, och Askepilten stod bakpå vagnen igen och var deras tjenare, och så reste de ånyo ett godt stycke, tills de åter kommo till en gästgifvaregård. Der skulle bröderna in, men Askepilten, som inga
