pengar hade, ville de icke ha med in: han skulle vara ute igen och passa på allt det som hörde dem till; ”och spörjer någon dig, hvem du är tjenare hos, så säg, att det är två främmande prinsar,” sade de. Men så gick det igen likasom förra gången: medan Askepilten stod ute på gården och hängde, kom gästgifvarhustrun bort i fönstret och fick se honom, och så blef hon likaså galen i honom, som den första gästgifvarhustrun, och hon stod och såg och såg, och aldrig kunde hon se sig mätt på honom. Så kom mannen hennes gående genom rummet med något, som prinsarne hade begärt. ”Stå inte der och glo som en ko på en ladudörr, utan tag detta med och kom ut i köket till fiskgrytan din, käring!” sade mannen; ”du ser, hvad folk det är hos oss i dag, vet jag.” — ”Jag bryr mig litet om det storpacket, jag!” sade hustrun; ”vilja de inte ha det, de få, kunna de taga det de hade med sig. Men kom hit, du också, skall du få se; så vacker menniska som han, som går ute på gården, har jag aldrig i verlden sett förr. Vill du som jag, skola vi bjuda honom in och traktera honom litet; han ser ut till att behöfva det, den stackarn. Och så innerligt vacker, som han är!” sade käringen. ”Inte stort vett har du haft, och det lilla, du hade, har då också gått sin väg nu, kan jag märka,” sade mannen; — han blef ändå argare än den förra gästgifvaren, och körde kärringen ut i köket. ”Fort in i köket med dig, och stå inte här och glo efter gossarna!” sade han. Hon måste då ut till fiskegrytan sin; och traktera Askepilten tordes hon inte, för hon var rädd för mannen; men bäst hon stod och skötte om elden, gjorde hon sig ett ärende ut på gården, och då gaf hon Askepilten en duk, som var sådan, att den dukade upp allt det bästa, som kunde tänkas, blott man bredde ut den. ”Denna skall du ha, för det du är så vacker,” sade hon till Askepilten.
