Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/207

193

DET GÅR INGEN NÖD PÅ DEN QVINNFOLK HÅLLA AF.

Då nu de två bröderna hade spisat och druckit af allt det som fanns, och betalt rundeligt för sig, reste de derifrån, och Askepilten stod bakpå vagnen. Då de hade rest så länge tills de blefvo hungriga igen, så togo de in på en gästgifvargård och beställde allt det dyraste och bästa, de kunde få; ”för vi äro två resande konungar, och pengar ha vi som gräs,” sade de. Ja, då gästgifvaren hörde det, blef der brassadt och stekt, så att de kunde känna det i närmaste granngård, och gästgifvaren visste icke allt hvad han skulle hitta på åt de två konungarne; men Askepilten måste stå ute här också, och se efter allt, som i vagnen var. Så gick det på samma sätt, som de två förra gångerna: gästgifvarhustrun kom till att se ut genom fönstret, och fick se tjenaren, som stod derute vid vagnen; och så vacker gosse hade hon då aldrig sett förr; hon såg och hon såg, och ju mera hon stirrade på honom, desto vackrare blef han, tyckte gästgifvarhustrun. Gästgifvaren kom springande igenom rummet med maten, de två resande konungarne hade beställt, och han blef icke mycket glad, då han såg käringen stå i fönstret och glutta. ”Vet du inte bättre, än stå der och glo, när vi ha slikt folk i huset?” sade han till henne; ”ut i köket till sötgröten din, och det på flygande minuten!” — Åh, det är väl inte så farligt, vet jag; vilja de inte vänta, tills sötgröten är kokt, kunna de resa igen,” svarade hustrun. ”Nej kom hit, skall du få se! Så vacker gosse har jag aldrig sett för mina ögon förr, som han som står derute på gården. Vill du som jag, skola vi bedja honom komma in och traktera honom litet, för han kan nog behöfva det, ser det ut till. Och så hjertans vacker, som han är!” — ”Ja gosstokig har du varit i all din tid, och det är du ännu,” sade mannen, — han blef så ond, att han inte visste, hvad fot han skulle stå på; — ”men lagar du dig inte ut till

Folksagor och Äfventyr. I. 13