då märkte de att han ville rädda dem, och de flyttade sig sakta bort, den ena efter den andra, och lika fort högg han hufvudena af trollkungen, så att blodet slutligen forsade som en strid bäck. Då trollet var dräpt, rodde han ombord igen och gömde svärdet; han tyckte nu att han hade gjort nog, och då han icke kunde rå med att få bort liket, så ville han att de öfrige också skulle hjelpa till litet. Derför väckte han dem och sade, att det var skam att de skulle ligga och sofva medan han hade funnit prinsessorna och räddat dem från trollet. De andra logo åt honom och sade att han nog hade sofvit lika godt som de och litet till, och drömt att han var en slik karl; om någon skulle ha räddat prinsessorna, så var det troligare att en af dem skulle ha gjort det. Men den yngste kungasonen sade huru allt hade tillgått, och då de följde med i land, och först fingo se blodbäcken och så slottet och trollet, och de tolf hufvudena och prinsessorna, då sågo de att han hade sagt sannt, och nu hjelpte de till med att kasta hufvudena och bålen i hafvet. Alla voro de nu glada; men ingen var gladare än prinsessorna, som sluppo sitta och luska trollet hela dagen. Af allt det guld och silfver och andra kostbara ting som der fanns, togo de med sig så mycket som skeppet kunde bära, och så gingo de ombord allesammans — både prinsarne och prinsessorna. Men då de hade kommit ett stycke ut till sjös, sade kungadöttrarna att de i glädjen hade glömt guldkronorna sina; de lågo i ett skåp, och dem ville de gerna hafva med. Då ingen af de öfriga ville hemta dem, sade den yngste konungasonen: ”Jag har sannerligen vågat så mycket redan, så jag väl kan resa efter guldkronorna också, om I viljen taga ned seglen och vänta tills jag kommer igen.” Ja, det skulle de. Men då han var kommen så långt bort, att de icke mera kunde se honom, sade Riddar Röd, som gerna ville sjelf vara den
