förnämste och få den yngsta kungadottren, att det tjenade till ingenting att ligga still och vänta på honom, ty det kunde de väl förstå att han aldrig skulle komma igen; de visste, sade han, att kungen hade gifvit honom (Riddar Röd) makt och myndighet, så han seglade när han ville, och de skulle säga att han hade räddat prinsessorna, och om någon sade annat, skulle han mista lifvet. Prinsarne tordes derföre icke göra annorlunda än som Riddar Röd ville, och så seglade de hört. Emellertid rodde den yngste kungasonen i land, gick upp i slottet, fann skåpet med guldkronorna uti, och släpade och bar tills han fick alltsammans ner i båten; men då han kom dit der han borde se skeppet, var det borta. Då han nu ingenstädes kunde upptäcka en skymt deraf, så begrep han hur det förhöll sig; att ro efter kunde icke tjena något till, och han måste derföre vända om och ro i land igen. Han var smått rädd för att vara ensam öfver natten i slottet; men det fanns intet annat husrum att få, och så tog han Gud i hågen, läste igen alla dörrar och portar och lade sig i ett rum, der det fanns en bäddad säng. Men rädd var han, och ännu räddare blef han då han hade legat en stund och det började knaka och braka i väggar och tak, som om hela slottet skulle remna. Med ens flaxade något ned vid sidan af sängen som ett helt hölass. Så blef det tyst igen; men han hörde en röst som bad honom icke vara rädd och sade:
»Jag är Fogel Dam,
Och jag skall hjelpa dig fram;
”men det första du vaknar i morgon, måste du gå upp på vinden efter fyra tunnor råg åt mig, det måste jag ha till lifs för dagen; eljest kan jag icke göra något.” Då han vaknade, fick han se en orimligt stor fogel, som hade en fjäder i nacken så tjock som en halfvuxen timmergran.
