sporde prinsessan, om det var sannt, att han hade en sax, som hade de och de egenskaperna, och om han ville sälja henne den. Ja, han hade nog en sådan sax, sade Askepilten, men sälja den ville han inte; och så tog han saxen upp ur fickan och klippte med den i luften, så silkes- och sidenstumparne flögo om honom. ”Jo, du måste ändteligen sälja mig den,” sade prinsessan; ”du kan fordra för den, hvad du vill, men ha den måste jag!” Nej, sälja den ville han inte på något sätt och vis, för sådan sax kunde han aldrig få igen, sade han; och medan de stodo och ackorderade om saxen, såg prinsessan bättre och bättre på Askepilten, och hon tyckte som gästgifvarhustrurna, att en så vacker gosse hade hon aldrig sett förr. Så begynte hon att ackordera om saxen igen, och tiggde och bad Askepilten, att han skulle sälja henne den; han kunde fordra för den så många hundrade daler, han ville, det var detsamma, bara hon fick den. ”Nej, säljer den gör jag inte,” sade Askepilten ; ”men det är detsamma: får jag lof att ligga på golfvet i prinsessans sofkammare, tätt vid dörren i natt, skall hon få saxen. Jag skall inte göra henne något, men är hon rädd, kan hon gerna ha två man till vakt inne i kammaren.” Ja, det gaf prinsessan honom gerna lof till; om hon bara fick saxen, så var hon förnöjd, och Askepilten låg då på goLfvet i prinsessans kammare om natten, och två man stodo vakt der; men prinsessan fick icke sofva stort ändå, för bäst det var tyckte hon, att hon måste öppna ögonen och se på Askepilten igen, och det räckte hela natten: hade hon lyckt ögonen, måste hon skåda bort på honom igen, så vacker tyckte hon han var.
Om morgonen blef Askepilten rodd ut på Tiggarön igen, men då de kommo med grötskofvorne och mjölkflaskorna från kungsgården, var det ingen, som ville smaka det, den dagen heller; och det blefvo de, som ditförde det, ändå mera förundrade öfver. En af dem fick reda på, att
