gossen, som hade haft saxen, egde en duk, och att han bara behöfde breda ut den, så fick han allt det bästa han ville ha. Då han kom tillbaka till kungsgården, dröjde det icke länge, förrän han förtäljde det igen; ”sådan stek och sådan gröt har det inte varit make till i konungens gärd,” sade han. Då prinsessan hörde det, sade hon det till konungen igen, och bad och tiggde så länge, till dess han måste sända bud ut på ön efter honom, som egde duken, och så kom Askepilten upp på slottet igen. Prinsessan ville då ändteligen ha duken af honom, och bjöd honom guld och gröna skogar för den, men Askepilten ville alls icke sälja den på något vilkor eller för något pris; ”men om jag får lof att ligga på sängkanten i prinsessans sofkammare i natt, skall hon få duken min,” sade gossen. ”Jag skall nog inte göra henne något, men är hon rädd, kan hon gerna sätta fyra man till vakt derinne.” Ja, det gick prinsessan in på; Askepilten låg på sängkanten framför prinsessan, och fyra man stodo vakt; men hade prinsessan icke sofvit stort den förra natten, så blef det ännu mindre den natten; hon kunde nästan inte lyckta ögonen, hon måste ligga och se på den vackra gossen hela natten igenom, och ändå tyckte hon natten var för kort.
Om morgonen blef Askepilten igen rodd ut till Tiggarön, änskönt det nog inte var efter prinsessans önskan, så mycket tyckte hon redan om honom; men det var icke att bedja för, han måste ditut igen. Då de från kungsgården kommo med grötskofvorna och mjölkflaskorna tiggarne skulle ha till mat, var det inte en af dem, som ville på det, konungen skickade, och det förundrade de från kungsgården sig icke heller öfver; men det tycktes dem besynnerligt att ingen af dem var törstig. Men så fick en af konungens bud reda på, att han, som hade haft saxen och duken, hade en kagge sådan, att bara han vred litet på tappen, fick han de präktigaste drycksvaror, som tänkas kunde, både
