Då hon stod upp om morgonen, och de ville ro Askepilten ut på Tiggarön igen, bad hon dem dröja litet grand, och så sprang hon till konungen och bad honom så innerligen vackert, om hon inte kunde få Askepilten, för honom var hon nu så kär uti, att om hon inte fick honom, ville hon inte lefva, sade hon. ”Åjo men, nog kan du få honom, efter du ändtligen så vill,” sade konungen, ”den som har sådana saker, är lika så rik han som du.” Så fick Askepilten prinsessan och halfva riket, — det andra halfva riket skulle han få när konungen dog, — och så var allt godt och väl; men bröderna sina, som alltid hade varit så elaka mot honom, satte han ut på Tiggarön. ”Der kunna de vara till dess de få försöka, hvem det är minsta nöd med, antingen den som har fickorna fulla af penningar eller den som alla qvinfolk hålla af,” sade Askepilten. Och det kunde inte hjelpa stort att taga i fickan och slamra med sina penningar på Tiggarön, skulle jag tro: har icke Askepilten tagit dem af ön, så gå de der och äta kall gröt och mjölk ännu den dag som i dag är.
40.
Askepilten, som fick prinsessan att drifva sig till ljugare.
Det var en gång en konung, som hade en dotter, och
hon var så svår till att ljuga, att ingen kunde vara värre.
Så lofvade han ut, att den, som kunde ljuga så, att han
fick henne till att drifva sig till ljugare, skulle få både
henne och halfva riket. Det var många, som försökte
det; för alla ville gerna ha prinsessan och det halfva
