öl och mjöd och vin. Då han kom tillbaka till slottet, stod icke munnen bättre igen den gången, än de två förra gångerna; han förtäljde vidt och bredt om kaggen och om huru lätt det var att få alla slags drycksvaror ur den; ”maken till det ölet och den mjöden har nog aldrig varit smakadt i konungens gård,” sade han; ”det är sötare än både honung och sirap.” Då prinsessan hörde det, ville hon straxt se till att hon kunde få kaggen, och hon hade väl intet emot att komma till att ackordera med honom som egde den heller. Hon gick då på nytt till konungen, och bad att han ville sända bud ut på Tiggarön efter honom, som hade haft saxen och duken, för han hade ännu en sak, som nog var värd att hafva, sade hon; och då konungen hörde, att det var en kagge, som hade den egenskapen, att den skaffade det bästa öl och vin någon ville dricka, bara man vred på tappen, dröjde det icke länge förrän han sände budet, må ni tro.
Då Askepilten kom upp på slottet, sporde prinsessan om det var sannt, att han hade en kagge, som var så och så. Ja, han hade den i vestfickan sin, sade Askepilten; men då prinsessan nödvändigt ville köpa den, sade Askepilten likasom begge de förra gångerna, att sälja den gjorde han alls inte på något sätt, om så prinsessan bjöd honom halfva riket för den. ”Men det är detsamma,” sade Askepilten, ”om jag får lof att ligga på prinsessans säng ofvanpå täcket i natt, skall hon få kaggen min. Jag skall inte göra henne något, men är hon rädd, kan hon gerna sätta åtta man till vakt i rummet.” Ånej, det behöfdes inte, sade prinsessan, så mycket kände hon till honom; och så låg Askepilten på täcket framför prinsessan om natten. Men hade hon inte fått sofva stort de två förra nätterna, så blef det ännu mindre sofva af den natten; hon kunde inte få ett öga lyckt, hela tiden måste hon ligga och se på Askepilten, som låg framför henne på sängkanten.
