opp för källartrappan som aldra hastigast och skulle passa grisen, att den inte skulle välta omkull tjärnan; men då han fick se, att grisen allt hade slagit tjärnan öfverända, och stod och smakade på grädden, som rann utöfver golfvet, blef han så rasande arg, att han rent glömde öltunnan, och efter grisen det fortaste han kunde. Han nådde den i dörren, och der gaf han den en duktig spark, så att den blef liggande på fläcken. Nu kom han ihåg, att han gick med tappen i handen; men då han kom ned i källaren, hade allt ölet runnit ut ur tunnan. Han gick då i mjölkboden igen och fick så mycket grädde, att han fick tjärnan full, och så gaf han sig till att tjärna; för smör ville han ha till middagen. Då han hade tjärnat en stund, kom han ihåg, att kon stod inne ännu, och hvarken hade fått vått eller torrt, fastän det var långt lidet på dagen. Han tyckte, det var för långt att gå till hagen med den, och så tänkte han, att han skulle släppa den upp på taket; det var torftak på stugan, och der stod långt präktigt gräs. Stugan stod vid en brant backe, och om han lade en planka på taket, så trodde han nog, att han skulle få kon ditupp. Men tjärnan tordes han inte heller släppa, för den lilla ungen hans for och kraflade om på golfvet; den kunde väl slå den öfverända, tänkte han. Tjärnan tog han på ryggen och gick så ut, men så skulle han vattna kon först, förrän han släppte den på taket. Han tog då en bytta och skulle taga vatten i brunnen med, men då han böjde sig ut öfver kanten, rann grädden ut ur tjärnan och ned i nacken på honom och så ned i brunnen. Det led nu till middags, och smör hade han ändå icke fått; så tänkte han, att han skulle koka gröt, satte så en gryta med vatten i på spiseln. Då han hade gjort det, kom han till att tänka på, att kon kunde falla ned af taket och bryta benen eller nacken på sig, gick så upp på taket och skulle binda den. Den ena ändan af repet band han om halsen på kon, släppte det ned igenom skorstenen och band andra ändan om
