låret sitt, för vattnet kokade allt i grytan, och han måste till att vispa i gröten. Medan han höll på dermed, föll kon ned af taket likaväl och drog mannen upp i skorstenen med repet; der satt han fast, och kon den hängde utanför väggen och sväfvade mellan himmel och jord, och den kunde heller icke komma lös. Hustrun hade väntat både länge och väl på, att mannen skulle komma och ropa hem dem till middagen; men det blef icke något af. Till sist så tyckte hon, det dröjde allt för länge, och gick ändtligen hem. Då hon fick se, att kon hängde så illa till, gick hon dit och högg repet af med lien; i detsamma föll mannen ned igenom skorstenspipan, och då käringen kom in, stod han på hufvudet i grötgrytan.
43.
Tummeliten.
Det var en gång en hustru, som hade en enda son,
och han var icke längre än en tumme; derföre kallade de
honom också Tummeliten. Då han var kommen till skäliga
år och ålder, sade modren till honom, att han skulle ut
och fria, för nu tyckte hon, det var på tiden, att han tog
till att tänka på att gifta sig. Då Tummeliten hörde det,
blef han mycket glad. De fingo då åkdonet i ordning och
reste åstad, och modren satte honom på knäet. Så skulle
de resa till en kungsgård, der det fanns en mycket stor
prinsessa; men då de voro komne ett stycke på vägen, blef
Tummeliten borta. Hon letade länge efter honom och
ropade på honom och gret för det han var borta, och hon
inte kunde finna honom igen. ”Pip, pip!” sade Tummeliten;
han hade gömt sig i manen på hästen. Så kom han
fram, och då måste han lofva modren, att han inte skulle
göra det oftare. Då de hade kört ett stycke till, så var
Tummeliten borta igen. Hon letade efter honom och ropade
och gret, men borta var han. ”Pip, pip!” sade Tum-
