206
44.
Väl gjordt och illa lönadt.
Det var en gång en man, som skulle resa till skogs
efter ved. Så mötte han en björn. ”Hit med hästen,
eljest slår jag ihjäl alla fåren dina till sommaren,” sade
björnen.
”Åh, Gud hjelpe mig då,” sade mannen, ”det finns inte en vedpinne der hemma; du får väl låta mig köra hem ett lass ved, eljest frysa vi rakt ihjäl; jag skall komma igen med hästen åt dig i morgon.” Ja, det skulle han få lof till, derom blefvo de ense, men kom han icke igen, så skulle han mista alla fåren sina till sommaren, sade björnen.
Mannen fick veden och knogade hemåt, men han var icke mycket glad åt aftalet, det kan en nog veta. Så mötte han en räf.
”Hvad är det du går och tjurar för?” sporde räfven.
”Åh, jag mötte en björn nunnes,” svarade mannen, ”och honom måste jag lofva att han skulle få hästen min i morgon vid ledet der borta, för fick han inte den, sa’ han, så skulle han rifva alla fåren mina till sommaren.”
”Pytt, ingenting värre!” sade räfven. ”Vill du ge mig den fetaste bocken din, så skall jag nog fria dig för det, jag.”
Ja, det lofvade han, och det skulle han hålla också, sade mannen.
”När du kommer till björnen med hästen i morgon,” sade räfven, ”så skall jag ropa uppe i snåret der, jag, och när då björnen frågar hvad det är, skall du säga, att det är Per Skytt, som är den bästa skytt i verlden, och sedan, får du reda dig sjelf.”
