45.
Östanför solen och vestanför månan.
Det var en gång en fattig husman, som hade många
barn och icke stort att gifva dem hvarken af mat eller
kläder; vackra voro de alla, men den vackraste var den
yngsta dottern, som var så dejelig, att det inte var någon
måtta med det.
Så var det en Thorsdagsqväll sent om hösten, det var styggt väder ute och mycket mörkt, och det regnade och blåste, så att det knakade i väggen; de sutto allesammans omkring spiseln och hade något att syssla med. Rätt som det var så bultade det tre gånger på rutan. Mannen gick då ut och skulle se hvad det var på färde, och då han kom ut, så stod der en stor, stor Hvitbjörn.
”God qväll du!” sade Hvitbjörnen. ”God qväll!” sade mannen. ”Vill du gifva mig yngsta dottern din, så skall jag göra dig likaså rik, som du nu är fattig!” sade den. Ja, mannen tyckte det var nog så bra, att han skulle blifva så rik; men han tyckte också att han borde tala med sin dotter först, och gick in och sade, att det var en stor Hvitbjörn ute, som lofvade han skulle göra dem så rika, om han bara kunde få henne. Hon sade nej och ville inte, och så gick mannen ut igen och öfverenskom med Hvitbjörnen, att den skulle komma igen nästa Thorsdagsqväll och hemta svar. Emellertid öfvertalte de henne och pratade för henne om all den rikedom, de skulle komma till, och om huru godt hon skulle hafva det sjelf; hon fann sig då i det till sist och tvättade och stökade med trasorna sina, putsade sig så godt hon kunde och höll sig resfärdig. Inte stort var det hon skulle ha med heller.
