Nästa Thorsdagsqväll kom Hvitbjörnen och skulle hemta henne; hon satte sig upp på ryggen på den med knytet sitt, och så gick det åstad. Då de voro komne ett långt stycke på vägen sade Hvitbjörnen: ”Är du rädd:” Nej, det var hon inte. ”Ja, håll dig bara väl fast i ryggen min, så har det ingen fara heller,” sade han.
Nu red hon långt, långt bort, och så kommo de till ett stort fjell. Der bultade Hvitbjörnen på, så gick der upp en port, och de kommo in i ett slott, der det var många upplysta rum, som skeno både af guld och silfver, och så var der en stor sal, som det stod ett dukadt bord uti, och det så präktigt att du inte kan tro hur präktigt det var. Så gaf Hvitbjörnen henne en silfverklocka; när det var något hon ville, skulle hon bara ringa på den, så fick hon det. Ja, då hon hade spisat och det led på qvällen, blef hon sömnig efter resan och tyckte att hon kunde ha lust till att lägga sig; så ringde hon på klockan, och hon hade icke tagit uti den, förrän hon kom in i en kammare der det stod en uppbäddad säng, så präktig som någon ville ligga uti, både med silkesdynor och omhängen och guldfransar; och allt som der var, var af guld och silfver; men då hon hade lagt sig och släckt ljuset kom det en menniska och lade sig hos henne, och detta var Hvitbjörnen, som kastade hamnen af sig om natten; men hon fick aldrig se honom; för alltid kom han efter sedan hon hade släckt ljuset, och förr än det var ljust om morgonen var han borta igen. Det gick både godt och väl en tid; men så började hon på att blifva så tyst och sorgsen, för hon gick der ensam hela dagen och längtade hem till föräldrarna och syskonen sina. Då nu Hvitbjörnen sporde hvad det var, som felade henne, sade hon att det var så ödsligt der, hon gick der så allena och längtade hem till föräldrarna och syskonen sina, och det var för det hon inte kunde komma till dem, som hon gick och var
