blef ljust om morgonen. Det gick hon och sörjde öfver, för hon tyckte hon ville så gerna se honom, och om dagen gick hon der ensam och det var så ödsligt och tomt. ”Huj, det kan väl vara ett troll du ligger med,” sade modren; ”men jag skall lära dig ett sätt, så du skall få se honom; du skall få ett stycke ljus af mig, som du kan taga med dig i barmen; lys så på honom med det, när han sofver! men akta dig att du inte dryper talg på honom af det.” Ja, hon tog ljuset och gömde det i sin barm och om aftonen kom Hvitbjörnen och hemtade henne.
Men då de voro komne ett stycke på vägen, sporde Hvitbjörnen, om det icke hade gått så, som den hade sagt. Jo, det kunde hon då icke neka till, det. ”Ja, har du lyss till din moders råd, så har du gjort oss begge olyckliga, och då är det förbi emellan oss,” sade han. Nej, det hade hon alldeles icke.
Då hon nu var kommen hem och hade lagt sig, gick det som det plägade: det kom en menniska och lade sig hos henne; men då det led ut på natten och hon hörde att han sof, steg hon upp och slog eld, tände på ljuset och lyste på honom och så fick hon se, han var den vackraste prins, en kunde se för sina ögon och hon blef så glad för honom, att hon tyckte hon icke kunde lefva om hon icke fick kyssa honom straxt på ögonblicket; det gjorde hon också, men i detsamma dröp hon tre heta talgfläckar på skjortan hans, så att han vaknade. ”Hvad har du nu gjort?” sade han. ”Nu har du gjort oss olyckliga begge två; hade du nu bara hållit året ut, så hade jag varit frälst, för jag har en styfmoder som har förhexat mig, så att jag är Hvitbjörn om dagen och menniska om natten, men nu är det förbi emellan oss, nu måste jag resa från dig till henne; hon bor på ett slott, som ligger östanfor solen och vestanför månan, och der är en prinsessa med en näsa, som är tre alnar lång; henne skall jag nu hafva.”
