sorgsen. ”Det kan det nog blifva råd för,” sade Hvitbjörnen; ”men du skall lofva mig det, att du inte talar med din moder allena, utan bara när de öfriga höra på; för hon tager dig vid handen,” sade han, ”och vill leda dig in i en kammare och tala allena med dig; men det må du alls inte göra, annars gör du oss olyckliga begge två.”
En söndag kom Hvitbjörnen och sade, att nu kunde de resa till föräldrarne hennes. Ja de reste, och hon satt på ryggen hans, och det gick både långt och länge; till sist kommo de till en stor hvit gård, der sprungo hennes syskon ute och lekte och der var så vackert, att det var en lust att se det. ”Der bo föräldrarna dina,” sade Hvitbjörnen, ”men glöm inte det jag har sagt dig, annars gör du både dig och mig olyckliga.” Nej kors, det skulle hon icke glömma, och då hon var kommen dit, så vände Hvitbjörnen om, den.
Det blef sådan glädje då hon kom in till föräldrarne, att det icke var något återhåll på den; de tyckte att de kunde icke fullt tacka henne för det hon hade gjort för dem; nu hade de det så godt, så godt, och alla sporde de henne, huru hon hade det, der hon var. Hon hade det både godt och väl och hade allt hvad hon kunde önska sig, sade hon; hvad hon svarade för resten skall jag inte kunna säga, men jag tror inte de fingo någon riktig reda på det. Men så om eftermiddagen, då de hade spisat middag, gick det som Hvitbjörnen hade sagt: modren ville tala med henne allena inne i kammaren. Men hon mindes hvad Hvitbjörnen hade sagt och ville på intet sätt. ”Det vi har att tala om,” sade hon, ”det kan vi alltid tala om.” Men huru det gick eller icke, så hade modren öfvertalt henne till sist, och så måste hon säga, huru hon hade det. Hon sade då att det alltid kom en menniska och lade sig hos henne när hon hade släckt ljuset om aftonen, men honom fick hon aldrig se, för han var alltid borta förr än det
