ringen, att hon inte visste något om det, men det var nog östanför solen och yestanför månan, ”och dit kommer du sent eller aldrig, men du skall få låna hästen min till min närmaste granne, kanske hon tör veta det, och när du är kommen dit skall du bara slå den under det venstra örat och bedja den gå hem igen,” och så gaf hon henne nystvindan, för den kunde hon nog komma till att få bruka, sade hon. Flickan satte sig då upp på hästen och red i lång tid igen, och långt om länge kom hon till ett stort berg, der det satt en gammal käring och spann på en guldrock. Henne sporde hon, om hon visste vägen till den prinsen och hvar det slottet var, som låg östanför solen och vestanför månan. Så gick det här likasom förut. ”Kanske det är du, som skall ha den prinsen då?” sade käringen. Ja det var det. Men hon visste inte bättre vägen hon än de andra två; östanför solen och vestanför månan var det, det visste hon, ”och dit kommer du sent eller aldrig,” sade hon; ”men du kan få låna hästen min, så menar jag du får rida till östanvinden och spörja den, kanske den är bekant der och kan blåsa dig dit. När du är kommen fram, så kan du bara slå hästen under örat, så går den hem igen.” Och så gaf hon henne guldrocken. ”Kanske du kan få gagn af den,” sade käringen.
Hon red i många dagar och lång tid innan hon kom dit; men sent omsider kom hon fram och så sporde hon östanvinden, om den kunde säga henne vägen till den prinsen, som bodde östanför solen och vestanför månan. Ja, den prinsen hade han nog hört talas om, sade östanvinden, och slottet med, men vägen visste han icke, för han hade aldrig blåst så långt. ”Men om du vill, så skall jag följa dig till min broder, vestanvinden, kanske han kan veta det, för han är mycket starkare; du kan sätta dig på ryggen min, så skall jag bära dig dit.” Ja, hon gjorde så, och det gick friskt nog. Då de kommo fram dit, så gingo
