de in och östanvinden sade, att den han hade med sig, det var hon, som skulle haft prinsen, som bodde på det slottet, som låg östanför solen och vestanför månan; nu reste hon och skulle leta upp honom igen, och så hade han följt henne hit och ville gerna höra om vestanvinden visste, hvar det var beläget.” — ”Nej, så långt har jag aldrig blåst,” sade vestanvinden, ”men vill du, skall jag följa dig till sunnanvinden, för han är mycket starkare än någon af oss och han har flackat både vidt och bredt; kanske kan han säga dig det. Du kan sätta dig på ryggen min, så skall jag bära dig dit.” Ja, hon gjorde så; de reste till sunnanvinden och voro icke länge på vägen, vill jag lofva. Då de kommo fram, sporde vestanvinden om han kunde säga henne vägen till det slottet, som låg östanför solen och vestanför månan, för det var hon, som skulle hafva den prinsen der bodde.” — ”Jaså,” sade sunnanvinden, ”är det hon? Ja, jag har vankat något hvarstans i min tid,” sade han, ”men så långt har jag aldrig blåst; men vill du, så skall jag följa dig till bror min, nordanvinden; han är den äldste och starkaste af oss allesammans och vet inte han hvar det är, så får du aldrig i verlden spörja det. Du kan sätta dig upp på ryggen min, så skall jag bära dig dit.” Ja, hon satte sig upp på ryggen hans, och han i väg, så att det hven om dem.
Då de kommo dit, der nordanvinden bodde, så var den så vild och galen, att det stod kall pust af den lång väg. ”Hvad vill J?” skrek han långt borta, så att det isade sig i dem. ”Åh, du får inte vara så sträng af dig, du heller,” sade sunnanvinden, ”för det är jag, och så är det hon, som skulle haft den prinsen, som bor på det slottet, som ligger östanför solen och vestanför månan, och nu vill hon spörja dig om du har varit der och kan säga henne vägen, för hon vill gerna finna honom igen.” — ”Ja, jag vet nog hvar det är,” sade nordanvinden, ”jag har blåst ett asplöf
