Kungasonen gick nu upp på vinden efter fyra tunnor råg åt Fogel Dam, och då hon hade fått dem till lifs, bad hon kungasonen hänga skåpet med guldkronorna på den ena sidan af hennes hals, och taga så mycket guld och silfver, som kunde väga jemnt emot, och hänga på den andra sidan, och så bad hon honom sätta sig sjelf upp på ryggen och hålla sig väl fast i nackfjädern. Så bar det i väg, så det susade genom luften, och det dröjde icke länge innan de foro förbi skeppet. Kungasonen skulle gerna velat ombord efter svärdet, ty han var rädd att någon skulle få se det, och det hade trollet sagt att det icke fick ske; men Fogel Dam sade att det fick vara med det nu. ”Riddar Röd får väl icke se det,”sade fogeln; ”men kommer du ombord, så står han dig efter lifvet, ty han vill gerna ha den yngsta prinsessan; men henne kan du vara lugn för; hon lägger ett bart svärd bredvid sig i sängen hvar natt.” Sent omsider kommo de till trollprinsen, och der blef kungasonen så väl mottagen, att det var ingen hejd på det. Trollprinsen visste icke hur väl han ville honom, ty han hade slagit ihjäl hans husbonde och gjort honom sjelf till kung. Han hade gerna gifvit honom dotter sin och sitt halfva land och rike. Men han hade nu fått så godt öga till den yngsta af de tolf prinsessorna, att han aldrig hade ro, utan ville nödvändigt i väg den ena gången efter den andra. Trollet bad honom vara lugn ännu en tid och sade, att de hade nära sju år att segla innan de kommo hem. Om prinsessan sade trollet detsamma som Fogel Dam: ”För henne kan du nog vara lugn; hon lägger ett bart svärd bredvid sig i sängen. Och om du icke tror mig,” sade trollet, ”så kan du gå ombord när de segla här förbi, och sjelf se efter och hemta svärdet; det måste jag i alla fall ha igen.” Då de seglade der förbi, hade det åter varit oväder, och då kungasonen kom ombord, sofvo de allesammans, och
