”Jaså,” sade prinsessan, ”ja, jag kunde ha tagit honom, så kunde jag ha sluppit att gå här som en tiggarjänta.”
Och alla de grannaste slott och skogar och gårdar, de kommo till, så sporde hon hvem som egde dem. ”Ah, det är Håkan Borkenskägg,” sade tiggaren. Och prinsessan gick och jämrade sig, för det hon icke hade tagit honom, som egde så mycket. Sent omsider kommo de till en kungsgård; der sade han, att han var känd, och han mente nog, han skulle få arbete åt henne der, så de kunde få något att lefva af, och så byggde han upp en rishydda i skogskanten, der hon skulle vara. Sjelf gick han till kungsgården och högg ved och bar vatten åt kocken, sade han, och då han kom hem igen, hade han med sig några matsmulor, men de räckte icke långt.
Så var det en gång, han kom hem ifrån slottet. ”I morgon skall jag bli hemma och passa barnet; men du får laga dig till att gå till slottet, du,” sade han; ”för prinsen sade, du skulle komma och vara med om att baka i ugnen.”
”Jag baka?” sade kungadottren. ”Jag kan inte baka, för det har jag aldrig gjort.”
”Ja du får gå,” sade Håkan Borkenskägg, ”efter han har sagt det. Kan du inte baka, så kan du väl lära; du får se efter, huru de andra göra, och när du skall gå derifrån, får du stjäla med dig några bröd åt mig.”
”Stjäla kan jag inte,” sade kungadottren. ”Du kan väl lära,” sade Håkan Borkenskägg; ”du vet, här är knapt om maten. Men akta dig väl för prinsen, för han har ögonen med sig öfverallt.”
Då hon väl var gången, lopp Håkan en ginväg, och kom till slottet långt före henne, och kastade paltorna och lafskägget af sig och tog prinskläderna på.
Kungadottren var med i bakningen och gjorde som Håkan hade bedt henne, och stal alla fickorna sina fulla med bröd. Då hon skulle hem om aftonen, sade prinsen:
